Thou shall not use an iPhone

Såg säsongsavslutningen av Curb Your Enthusiasm med en klump i halsen. Och ändå finns det ju så mycket att glädjas åt! Som att idén med The iToilet är kongenial både med George som karaktär och med Jerry Seinfeld som uttalad smartphoneskeptiker:

Seinfeld: It was more than a great idea. An iPhone application that leads you via your GPS to the nearest acceptable toilet wherever you are in the world.
George: The iToilet! And I thought of it.
Kramer: That was one killer app.

Men klumpen var som allra störst när jag insåg att det kanske var sista gången vi fick ta del av dinerdialog av den här kalibern:

George: Well, I’ll never meet anyone else again.
Jerry: Probably not.
George: Meeting is hard.
Jerry: Meeting is hard. Why can’t you meet?
George: Can’t meet! Why is that?
Jerry: This is what single people are thinking about the minute they wake up in the morning. And yet we’re surrounded by people, they’re right next to us, on the bus, on the street! But we can’t meet them.
George: Why won’t they meet us?
Jerry: Because strangers have a bad reputation.
George: A few bad strangers have ruined it for the rest of us!

Jag föredrar min opera med grön laser

Helgen som gick var en ganska risig historia. Förutom då att jag var på Dansens hus och såg Hotel Pro Formas och The Knifes opera Tomorrow in a year. Men ska man döma av applåderna och vad mitt sällskap tyckte så var det inte alla som var lika glada över att spendera söndagskvällen tillsammans med en opera om Darwin. ”Det var var ju en riktigt tunn soppa” hörde jag någon säga på väg ut från salongen. Och visst, jag kan hålla med de ur mitt sällskap som tyckte att dansen och koreografin var lite menlös och tillförde väldigt lite. Men musiken gjorde att man snabbt glömde såna invändningar och jag njöt till fullo under de 80 minuter som föreställningen pågick.

Hur lät det då? Var det elektroniskt frågar ni?  Jo det var det i allra högsta grad. När operan kickade igång var jag rädd att det skulle bli lite väl mycket av det knorrande elektroniska och för lite sopransång. Dessa farhågor gjorde att jag började tänka på en scen som utspelade sig hemma hos en kompis för några veckor sedan. Kompisen hade precis skaffat sig en ny svindyr analogsynt och den skulle förstås demonstreras. Så kom det sig att vi var några som satt i köket medan ett annat gäng stod bakom synten och imponerades när det ena bastunga ljudet efter det andra skruvades fram. Saken var bara den att varje ljud lät exakt som det föregående. Tänk hörseltest och ni är hyfsat nära… Det här pågick i uppemot en halvtimme och vi i köket fann det mycket underhållande.

Men Karin och Olof Dreijer är aldrig ens nära att hamna i det inåtblickande och nördiga. De är för bra på melodier för att de ska misslyckas med en sådan här mash-up, och framförallt finns det hela tiden en dynamik i musiken som kompenserar för att själva ”dramat” inte innehåller någon utveckling. Kan i och för sig tänka mig att många beklagar sig över att föreställningen saknar innehåll, men det har ju aldrig stört en neoformalist…

När det gäller musikaliska influenser kunde jag inte låta bli att tänka på Scott Walker. Vad annat kan man göra när man hör en mezzosopran sjunga rader som  ”by the bank of some great stream. the animal carcasses. and skeletons would be. entombed.”? Dom är ju som lyfta ur Scotts senaste album The Drift. Och inledningen på operan påminner lite om Farmer in the city, en genuint otäck men också oändligt vacker låt där Scott hela tiden undrar ”Do I hear 21?”. Varför gör han det undrar man som gammal bordtennisspelare och återvänder till låten gång på gång. Om jag bara fick ta med en låt till den där berömda öde ön så skulle nog Farmer in the city ligga bra till.

Men jag inget emot att ta med mig Tomorrow in a year heller. Köp den här. Och den som vill veta hur det såg ut på scenen kan titta här

Uppdatering: Alltid pålitlige Annika Flynner tokhyllar operan medan Andres Lokko recenserar skivan och saknar den visuella kontexten .

Vila i frid, Jerome David Salinger

Att ha blogg är ett sätt att få skriva av sig. Inte sällan låter man bli att trycka på publicera-knappen. Så var fallet för drygt ett år sedan då jag förvånades över mina starka känslor kring J.D. Salingers födelsedag. När jag nu nås av nyheten att Salinger är död sörjer jag en av mina favoritförfattare och trycker på publicera ett år för sent:

”Det nya året började med att J.D Salinger fyllde 90 år. Jag skäms lite för att jag missade det, och börjar nästan göra upp planer för att söka upp honom. Det skulle kunna bli min pilgrimsfärd, ungefär som när Bob Dylan hälsade på Woody Guthrie på det där sjukhuset i Brooklyn. För det är lätt att glömma bort att ens favoriter faktiskt fortfarande lever, speciellt när det sista man publicerade var en novell i New Yorker 1965. När man håller sig vid sidan av glöms man bort, det är som man redan var död. Om detta kan man läsa på fan-siten Dead Caulfields, som noterar att Salingers födelsedag visserligen uppmärksammades, men med en bitter bismak.

När Le Clézio besökte Stockholm för att ta emot sitt nobelpris talade han om hur han aldrig hämtat sig från upplevelsen av att läsa Cather in the rye. Själv kommer jag aldrig att glömma den dag då jag läste novellen For Esmé – with love and squalor första gången. Den svenska titeln är minst lika vacker: Till Esmé – kärleksfullt och solkigt. Den där solkigheten genomsyrar allt som Salinger har skrivit och än idag är solkigt ett av mina favoritord.”

Hatkärleken till borgare sammanfattad i en bild

Scorsese på Kungsholmen

 

Brooklyn Bridge?

En gång i tiden bodde jag kollektivt i andra hand i en sån här lägenhet. Inte reflekterade man då över att man bodde ”med radhuskänsla”. Ibland brukade vi gå över S:t Eriksbron för att titta på film hos en kompis. Men inte kände vi oss som Scorsese och De Niro när vi styrde styrde stegen hem från Kungsholmen.

Idag vet man bättre tack vare våra goda vänner mäklarna. Copytexten de använder för att sälja det här lyxboendet blir ofrivilligt rolig då man följer upp ”på andra sidan kanalen tornar Stockholms silhouetter upp ovanför de coola järnvägsspåren, likt en vy som hämtad ur en New Yorkfilm av Scorsese” med att tipsa om… Västermalmsgallerian! Jag vet inte hur det är med er men Scorsese är inte det första jag tänker på när jag knallar runt i den gallerian. Och jag kan heller inte höra Jay-Z byta ut NY mot Kungsholmen i Empire State of Mind: ”I’ma up at Brooklyn, now I’m down in Tribeca / Right next to De Niro/But I’ll be Fridhemsplan trogen”.

Priset är väl det enda som är riktigt New Yorkskt med lyxlyan ovan, eller?

Avatar

Bokstäverna P och K har aldrig varit större än när James Cameron berättar sin historia. Avatar fastnar i en seg politisk korrekt gegga till story och efter ett tag har man glömt att det som sker på duken faktiskt är ganska imponerande.

Att Trey Parker och Matt Stone skulle ledsna på Camerons sörja var kanske inte helt oväntat. De har redan hunnit med att skoja om filmen i South Park-avsnittet Dances With Smurfs. Och parodin som dyker upp 13 minuter in i det avsnittet är trist nog en väldigt korrekt beskrivning av filmens handling… Men jag undrar om det inte finns mer att skoja om. För nu är Påven med i mixen!

Påvens husorgan är förresten spot-on i sin recension av filmen. Dvs filmens tekniska bedrifter hyllas ”men med tillägget att regissören James Cameron satsat för mycket på tekniska effekter på bekostnad av personteckningarna och att det gör filmen ytlig.”

You said it Popey!

Ps: Glömde säga att South Park i avsnittet ovan inte bara parodierar Avatar. Det som gör avsnittet riktigt bra är hur man bakar in den parodin i en större. Cartman ska nämligen påminna oss om den genuint otäcke TV- och radiomannen Glenn Beck och dennes 9/12-rörelse.  Beck är också i likhet med Cartman extremt manipulativ och drar sig inte för att gråta en skvätt.

Uppdatering: Gavin and Stacey

Imorgon är det jag som åker till macken och fixar hyrbil!

Ps: Missa inte skämtet om Midge Ure på slutet

Tjenare Kungen!

Igår var jag på Operan och såg Elektra. Ni vet, den där Lykke-Möller/Valdemar Holm-uppsättningen som ingen har haft annat än gott att säga om. För det ska ni veta att när en opera som hämtar sin näring ur psykoanalysen ska recenseras – då blir landets recensenter alldeles till sig i tolkningstrasorna! Och fåniga och omotiverade regilösningar hissas till skyarna i ren tolkningsiver. Eller kanske bör min besvikelse snarare riktas mot musiken och det faktum att jag och Richard Strauss aldrig fann varandra?

Expressens recensent är i alla fall snitsig när han jämför Elektra med en Dry Martini: ”Oftast brukar jag efter Elektra känna mig lätt dry martinisk – skakad, inte rörd.” Och där någonstans ringar han in problemet. För jag går ju på opera för att bli rörd. Tyvärr blev jag inte det den här gången. Jag blev inte ens riktigt skakad.

Men kungen var där!

Gavin, Stacey och den moderna kärlekshistorien

Få kan skildra kärlekshistorier som de ser ut i verklighetens 2000-tal som britterna. Efter The Office magiska julspecial har Gavin och Stacey i två säsonger bjudit på ung kärlek som stöter på hinder men jobbar vidare ändå. Och det är fruktansvärt fint och romantiskt!

Det är en av anledningarna att se serien. En annan är Rob Brydon som alltid är sevärd (kanske aldrig mer än i fenomenala fejkfrågesportsserien Rob Brydon´s Annually Retentive). Lika känd för oss svenskar är dock inte Gavins mamma Pam, briljant spelad av Alison Steadman. Det finns scener där hon gör fenomenalt roliga saker som garanterat inte var lika hysteriska på manusstadiet. Som i den här scenen från säsong 1 där Pam som vanligt tar i alldeles för mycket och snurrar in sig i en helt onödig lögn när svärdottern med familj kommer på första besöket.

Om man ska leta efter liknande modern romantisk komedi med bra dialog på hemmaplan, får man nog leta på andra ställen än på bioduken eller i teveapparaten. Dialog är ju inte svensk films starka sida. Men i radio går det tydligen bättre. Jag lyssnade nyligen på Anna Granats radioteatermusikal Centerpiece om ett yngre medelålders par i Stockholm, vars förhållande håller på att slås i bitar av den oromantiska vardagen. Det är emellanåt fruktansvärt roligt och just därför blir jag också lite ledsen. Varför kan inte den här typen av dialog också bildsättas så att vi för en gångs skull kan få en skaplig svensk romantisk filmkomedi?

The Effect of Country Music on Suicide

I en bisarr vetenskaplig artikel bevisade Steven Stack och Jim Gundlach att storstadsboende (!) countryfans ligger risigt till. Att det är en stor och ibland obegriplig värld vi lever i blir tydligt när det skrivs uppsatser med hypoteser som denna: ”Country music is hypothesized to nurture a suicidal mood through its concerns with problems common in the suicidal population, such as marital discord, alcohol abuse, and alienation from work.” Resultatet? Jo, undersökningen visar att ”the greater the airtime devoted to country music, the greater the white
suicide rate.”

Jag har inte hunnit läsa studien (och kommer förstås aldrig göra det heller), men jag utgår från att studieobjekten snarare lyssnar på Townes van Zandt än Shania Twain. Townes fick en gång frågan varför alla hans sorger var så sorgliga. Hans svar var lika roligt som det var ledsamt. Men framför allt var det sant: ”They are not sad, they are hopeless”.

Till de ledsnare hör ”Kathleen” och texten kan förstås tolkas utifrån uppsatsens tema.

I jämförelse med låten ”A song for” framstår dock ”Kathleen” som en munter trudelutt. ”A song for” finns med på Townes sista platta som kom ut innan han gick bort nyårsdagen 1997. Tillsammans med ”Nothin’” hör den nog till de av Townes låtar som är mest ”hopeless”. I Robert Earl Hardys biografi A deeper blue kan man läsa att Townes på tysk radio, efter att just ha spelat ”Nothin’”, ombads spela något som var ännu mörkare. Han spelade ”A song for” och sa följande: ”It’s beatuful in a way, in it’s own way. It’s a song for somebody, I’m not sure who. I don’t think it’s me, because of my daughter, Katie Belle, and my son, Will, and my son J.T., and my friends.”

När Townes fru Jeanene samma år gav ut hyllningsskivan About Townes skrev hon följande rader om hur låten kom till: ”Townes, I rembember waking one morning to find your writing pad on the coffee table. You were still asleep so I felt safe sneaking a peek. As I read the words to what later became ‘A Song For,’ I was brought to tears. Hell, I was bawling. It was so tragically beautiful. You came running from the bedroom and asked, ”What’s wrong babe?” I said Townes, this new song is so beautiful. It’s bound to be my favorite. You replied. ‘Song my ass, that’s a suicide note. I said, ‘Well Darlin’, it needs another verse.’”

A song for
Ribbons of love
Please keep me true sane
Until I reach home on the morrow
Never never to wander again
Im weak and Im weary of sorrow

London to dublin
Australia to perth
I gazed at your sky
I tasted your earth
Sung out my heart
For what it was worth
Never again shall I ramble

Theres nowhere left
In this world where to go
My arms, my legs theyre a-tremblin
Thoughts both clouded and blue as the sky
Not even worth the rememberin

Now as I stumble
And reel to my bed
All that Ive done
All that Ive said
Means nothin to me
Id soon as be dead
All of this world be forgotten

No words of comfort
No words of advice
Nothin to offer a stranger
Gone the love, gone the spite
It just doesnt matter no longer

My skys getting far
The grounds gettin close
My self goin crazy
The way that it does
Ill lie on my pillow
And sleep if I must
Too late to wish Id been stronger
Too late to wish Id been stronger