To glee continued…

I fredags reducerade Hanna Fahl Mad Men till ”sextiotalsrekvisitaporr” och hyllade istället Dollhouse.  Apropå smakhierarkier som inte längre existerar så är väl det ett exempel så gott som något på att ingen kulturkrönikör år 2009 behöver smyga med sin fäbless för den lite nördiga och fula populärkulturen?

”Mina vänner och alla runtomkring mig tycker att Mad Men är bra men det tycker inte jag” var väl på ett ungefär andemeningen i Fahls Mad Men-krönika. En ovanligt slö krönika helt enkelt. Inge kul alls. Tills igår då Kjell Häglund levererade ett twitterscoop på Weird Science. Roligare än så här blir det inte – att i realtid få följa Svenskans krönikör fajtas mot sin deadline!

Men alla uppskattar inte att Hägglund driver med Fahls skrivkramp och menar att det är naturligt att ta hjälp av kompisar på twitter för att ”stressa ihop en krönika inför deadline”. Alltså, jag vill inte vara alltför gammaltest… gammalmediamodig här men det är ju inte det som är grejen. Klart man stressar ihop sina texter oavsett om man skriver för Wall Street Journal, Svenska Dagbladet eller Weird Science. Grejen är ju att det är ok,  bara man som läsare i slutändan slipper känna av den stressen när man läser slutresultatet. Och, vilket är det värsta med Fahls krönika, att man som läsare slipper känna krönikörens monumentala ointresse för sitt ämne. Att man som prenumerant på Svenska Dagbladet ska kunna förvänta sig något mer än en slö krönika som inte är mer än framkrystad åsiktsjournalistik.

Apropå Glee-snacket från förra veckan så har jag tänkt att min irritation där nog kan hänföras till att så många amerikanska teveserier känns beräknande i sin queerhet . Dan före Fahls krönika kunde man i Svenskan läsa en artikel om hur den amerikanska tevefamiljen har utvecklats på senare år. Det konstaterades att det icke-normativa har fått en större plats, vilket definitivt är värt att glädjas över. Samtidigt infinner sig en mättnadskänsla och en misstänksamhet mot intentionerna. Det udda har blivit ett självändamål vilket resulterar i att snart alla karaktärer måste vara och handla totalt amoraliskt. Weeds, Nip/Tuck m.fl. har satt en standard som typ kräver att föräldrarna bedrar skatteverket och barnen ägnar sig åt strypsex. Eller om det nu var tvärtom… 

Ta senaste avsnittet av Weeds där (SPOILER! SPOILER! SPOILER!) Nancy röker och dricker ett helt avsnitt med ett barn i magen för att avslutningsvis bli våldtagen av den mexikanske gangsterbossen som är far till barnet. Hela tonen i avsnittet och den scenen är bara så fel, det görs liksom delvis med glimten i ögat och slutresultatet blir rätt smaklöst. När de stora TV-bolagen nu börjar följa de mer vågade kabelkanalernas programkoncept är jag rädd att vi kommer få ännu mer av den här varan. I Svenskans artikel nämns nya The Modern Family och dess tagline ”One big (straight, gay, multi-cultural, tradition) happy family”. En tagline som enligt Michael Abernethy från webbtidningen PopMatters speglar en tydlig strategi från teve-bolagen: ”De som har störst acceptans för ‘alternativa familjer’, 18– 49-åringar, är precis den demografiska grupp som annonsörer bryr sig om. Programchefer tvingas då tänka nytt. På dramasidan har man förstått det för länge sedan, men sitcomen är ett konservativt format.”

HBO med flera har alltså planterat säden och nu vill de riktigt stora aktörerna vara med och skörda de udda frukterna. Låt oss då minnas det demografiska tänket som ligger bakom och inte dra för stora växlar på att det queera nu får ta plats på den stora scenen.

Ps: när det gäller smarta och cyniska referenser till Viagra och Metamfetamin kvalar nya Bored to Death in. Men till skillnad från säsong 5 av Weeds så görs det på ett sätt som i slutändan blir, ja faktisk, sött

Hyllning till Aki

På årsdagen av den svenska premiären på Aki Kaurismäkis mästerverk Kauas pilvet karkaavat vill jag passa på att hylla Aki genom att bädda in den här intervjun från fransk teve. Roligast är kanske när Aki rättar utfrågaren angående den så kallade Proletariattrilogin och menar att det snarare rör sig om en Förlorartrilogi:
”I wouldn’t call it a proletarian trilogy. It’s a loser trilogy – one step under proletariat. Who are not concious enough to belong to the prolitariat.”

Några ord om Glee

Dags för ännu en seriehype att dra in över landet. Jag förhandsrecenserar: ”Glee är en småtrevlig projiceringsyta för kulturteoretiker som räddas av Jane Lynch”. Sedan ser jag första avsnittet och tycker om serien mycket mer än vad jag hade förväntat mig (av Lynch har jag ännu inte hunnit se så mycket).

Men jag kan inte låta bli att störa mig, inte så mycket på själva serien som på hur det har låtit när  landets populärkulturnördar och kulturjournalister talar om serien. Man tar i så man knakar i sin vilja att tilldela Glee subversiva krafter. Till varje pris ska serien pressas in i de queera och icke-normativa ramar man ser framför sig, samtidigt som man vill betona att detta är en ungdomsserie – och som sådan fascinerande radikal.

Visst ser även jag att det finns något kraftfullt i de utstöttats revansch till snygga musiknummer med grymma låtar som Single Ladies. I alla fall om man jämför med, säg, Flight of The Conchords som ju också har snygga och roliga musiknummer men rent ideologiskt delar rum med en Mojo-prenumerant…. Men, det här är ändå en serie som främst riktar sig till mogna kulturnördar som fajtas för fler icke-normativa inslag i populärkulturen. Och inget fel i det. Men när just dessa personer snubblar över varandra i sin iver att tala om seriens radikala potential  gör man sitt bästa för att tona ned att man själv tillhör målgruppen.

Läste någonstans att 8 miljoner följer Glee i USA varje vecka. Av dem tillhör 5 miljoner det för annonsörer så svåra men eftertraktade åldersspannet 18-49 år. Möjligtvis har man lyckats utforma en serie som av en slump tilltalar flera möjliga målgrupper, men om det verkligen var tonårstjejerna man var ute efter i första hand, har producenterna uppenbarligen misslyckats. Själv är jag dock ganska säker på att man träffat exakt den konsumentgrupp man hela tiden varit inriktad på.

Att måla upp en bild av en massa tonårstjejer som sitter hemma och följer Glee passar de som vill tilldela serien en radikal politisk agenda. Roger Wilson gjorde några försök att komma bort från den tankefiguren när Kino diskuterade Glee. Men när han undrade om ”man verkligen kan prata om en politisk undertext eller sitter man bara och överanstränger sig för att man vill att det här ska vara smartare än vad det kanske är?” var det ingen i panelen som ville nappa. Trots att det förstås krävs mer än lite smart referenshumor för att rädda världen. Och när det har twittrats som allra mest entuasiastiskt om Glees politiska förtjänster har man nästan fått den känslan. Att det är genom våra blogginlägg om det där skojiga waterboardingskämtet som världen ska förändras.

Dessutom: kan vi inte bara sluta skämmas för att vi tycker att seriens kärleksrelationer är fina. Det är inte alls pajjigt utan rörande på riktigt. Och det behöver vi inte ironisera bort. Man förminskar serien genom att säga att ”jo vi vet, det är egentligen bara en trivial amerikansk tonårsserie men vi är kulturkritiker och tycker minsann om den ändå”. Det är så fånigt, hela den den postmoderna diskussionen var vi väl färdiga med på 90-talet?

Därför blir det också förvånansvärt platt när Johanna Koljonen i en artikel i ETC häpnar över hur ”något så kommersiellt och manipulativt kan vara så politiskt”. När hennes analys dessutom innefattar en tes om att samma kulturkoftor som hypar ”fina” HBO-serier i hemlighet även älskar ”fula” high scool-serier som The Hills, ja då stannar klockorna på riktigt. Kom igen, finns det något som inte ger några statuspoäng så är det väl att hylla Mad Men. Men om du skyltar med att du regelbundet följer nya Beverly Hills och tycker det är underskattat, ja då är du riktigt intressant!

Okej, dags att sluta läsa och skriva så mycket om Glee. Istället ämnar jag slå på teven och fortsätta följa Glee (om inte annat för att få ser mer av Jane Lynch).

Pausfågel

Let me sing it for you

Liten seriespaning

Dagens TV-serier beskrivs ofta som ”visuella romaner” och i HBO:s kölvatten ser man allt fler försök att närma sig det episka berättandet som romanen är så lämpad för. Men allt oftare kommer jag på mig själv med att lägga ifrån mig boken eftersom jag har tappat intresset redan efter första kapitlet. Jag blev till exempel fullkomligt bländad av första avsnittet av Nurse Jackie och trodde att jag hade fått ta del av den perfekta TV-serien. Men nästa avsnitt infriade inte alls förväntningarna. Samma sak med Hung som efter en perfekt premiär (regisserad och producerad av Alexander ”Sideways” Payne) har blivit ett, förvisso trivsamt, men ändå långt ifrån bländande, tidsfördriv.

Jag påminns också om hur snabbt den moderna TV-serien har utvecklats när jag nu försöker se om samtliga avsnitt av West Wing. Jag är fortfarande lika ambivalent som när det begav sig och slits mellan det underbara hantverket och de kväljande självgoda tendenserna. Men en sak som är tydlig är att man inte riktigt vågar ta den tid som krävs för att utveckla det narrativa som spänner över flera avsnitt inom en enskild säsong. Huvudspåret i första säsongen avslutas med mordförsöket på presidentdottern Zoes pojkvän Charlie. Men i de enskilda avsnitten är de högerextrema hotet mer eller mindre ett sidospår som antyds då och då. Istället använder man sig av de inledande återblickarna för att informera tittarna, vilket blir en rejäl spoiler då man rätt snabbt fattar vad som är på gång. ”Previously on the West Wing” används alltså för att föra handlingen framåt. Det är inte fusk men det är ett grepp som känns lite förlegat. Något liknande skulle knappast förekomma i Mad Men och det nya ”mogna” serieskapandet.

En sista seriespaning: i dessa dagar då vi alla ska summera 00-talet (kolla in Novell för musiken och Flm för filmen) bör vi i rättvisans namn inte glömma TV-serien. Det här var ju decenniet då serien fick en helt ny status och den som inte hade sett Mad Men fick ställa sig i skamvrån. Faktum är att själva statushöjningen är så intimt förknippad med vissa titlar att vi riskerar att få ovanligt konsensustrista listor. Nu är Neoformalisten förvisso en ökänt tråkig listmakare vars listor nästan alltid följer den allmänna vägen. Men det går inte att komma ifrån att det finns ett antal TV-serier som har uppnått en status som få filmer från 00-talet kan svara mot. Att tala om att det inte är en fråga om smak är förstås helt absurt. Men nog skulle en topp 10-lista som inte innehöll dessa fem kännas ofullständig?

1. Curb Your Enthusiasm
2. The Wire
3. Mad Men
4. The Office
5. The Sopranos

Ps: Som nygift Larry-fanatiker kan jag inte låta bli att länka till när Larry tvingas improvisera sina vigsellöften. Och när det kommer till att argumentera kring varför Curb hamnar överst på listan så finns det väl ingen bättre lämpad än Larry själv:

Shawty Reinfeldt

Michael Gregorys projekt Auto-Tune the News hör till årets internetsuccéer. När Fredrik Reinfeldt nu får äran att delta intervjuar Aftonbladets webb-tv. Reinfeldt passar då på att cementera sin status som Sveriges mest humorbefriade man genom att på reinfeldska svara att han tror att ”allting som sänker trösklar till framförallt den yngre generationen…” och jada, jada, jada. Suck, så tråkig! Eller som man säger i den andra (och hittills bästa) utgåvan av Auto-tune the news:

BORING! I HEAR A FOGHORN!

The end of an era

Kelly Reichardt är min nya idol. Hennes Old Joy som visades i helgen på Cinemateket i Stockholm går direkt in på listan över 2000-talets bästa filmer. Vacker och subtilt skildras det fallande Amerika. Eller, det där lät platt och övertydligt. Vilket filmen absolut inte är. Filmens synopsis skickar visserligen varningssignaler, så undvik alltså att läsa handlingsbeskrivningen innan ni ser filmen. Nöj er istället med att Kelly Reichardt har sagt att hon ville göra en film som skulle tala till ”[that] particular generation that feels a lot of loss living in America” och att Neoformalisten, trots att han inte tillhör den direkta målgruppen, är bombsäker på att hon lyckades.

Den som är svag för Will Oldham, långsamt berättartempo och Americana i allmänhet kan se fram emot en högtidsstund. Tonen sätts direkt då talk radio-programmet Air America ljudsätter de bilder som flashar förbi ett bilfönster under filmens förtexter.  Filmen är kort (76 min.) men scenerna desto längre. Will Oldham kan säga något i stil med ”it’s the end of an era” (apropå att skivbörsen i hemstaden har bommat igen och nu säljer på Ebay) varefter ett meditativt bildspråk och ett fint soundtrack av Yo La Tengo hjälper åskådaren att kontemplera det nyss sagda. Det förekommer gott om ljud och bilder som inte tillför mycket till filmens handling. Ändå blir de aldrig överflödiga. Som Roger Ebert påpekar i sin recension är det aldrig någon tvekan om att bilderna vi ser (och ljuden vi hör) är nödvändiga:

”It’s just… right. The right image in the right place at the right time. Necessary. Essential. Like a great jazz musician, Reichart understands that striking a single, well-placed note can resonate more profoundly than playing a splashy cascade of noise just because you can. ’Old Joy’ resounds with sustained images and sounds that are given the time and space to reverberate [...].

Kopian som visades på Cinemateket var otextad eftersom filmen aldrig fick svensk distribution.  Filmen visades på Stockholms Filmfestival 2006 men ingen vågade sig på att köpa den för svensk biovisning. Som en kompis bedrövat konstaterade: ”Om sådana mästerverk bara skippas då vet man ju inte vad man går miste om…”. Så ta chansen att se Reichards senaste film Wendy and Lucy som också visats i Cinematekets serie. Förhoppningsvis går den upp på svensk bioduk inom kort.

Ännu en gång blev det dags att dupera vår samtid

Den levande musiken har sina belackare. Senast för någon vecka sedan hörde jag Janne Kask bekänna sig till de som tycker att livemusik mest är segt, trångt och dyrt. Och i Prefab Sprout-teorin har han ju rätt. Men i rätt sammanhang, vid rätt tillfälle, med rätt ljud, med precis lagom stökiga och lagom hög/lågljudda människor flyger den teorin all världens väg. Det var vad som skedde i lördags då ett knökfullt Hornstull Strand hjälpte Thomas Öberg att mässa ”vågar du va rädd står jag på knä” om och om igen. ”Skånsk gåshud i Stockholm city” sa Öberg och jag kan bara hålla med.

Förutsättningarna var dock dåliga. Jag var helt enkelt inte särskilt peppad och hade mest köpt biljett på ren rutin. Jag led också av viss ångest över att ha valt bort Fleetwood Macs spelning i Globen samma kväll. Och så hade ju Sverige nyss torskat mot Danmark…

Men de första rapporterna från Mac-konserten tyder på att jag inte har så mycket att ångra. Och när det gäller bob hund kan man bara slå fast att de är enastående. Och att de någonstans fortsätter att utvecklas. Jag har inte gett den nya skivan det antal lyssningar den förtjänar tänkte man flera gånger. Men till live-saken hör att låtar som Grönt ljus åt alla och Blommor på brinnande fartyg här faktiskt hade ett sugande driv som de inte riktigt har på skiva. Jonas Jonassons synt ska ha ett extra stort tack för det dynamiska soundet. Det ”nya” soundet smittar av sig på det äldre materialet och bandet lyckas därmed undvika den värsta nostalgifesten. Istället blir man varsamt påmind om låtar som man på något sätt har kommit att ta för givna.

Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte gillar dem, men det gör jag; tror jag!

Laid nights with David Letterman

Lettermanskandalen är rejält sunkig. Att David Letterman alltid har haft en patriarkal och allmänt gubbsjuk framtoning är en sak. Men när PR-konsulter öser beröm över hans krishantering och webben fylls med kommentatorer som menar att Dave är en ”stand up guy” som förtjänar respekt, ja då har jag fått nog. Han kan inte få komma undan så lätt. Letterman + Polanski = Neoformalisten lägger en FI-röst vid nästa val.

Det fanns en tid då jag följde Late Show With David Letterman. Jag minns en praktikant som var ett återkommande inslag. Och sure enought, Stephanie Birkitt visar sig höra till de anställda som har fått  komma Dave riktigt nära. Nu står hon i centrum för skandalen och har till och med förärats en tämligen omfattande sida på Wikipedia. Stephanie gick från att vara praktikant till att ingå som en del i regelbundet återkommande inslag i programmet. Det uppstod rutiner som den att David gav Stephanie smeknamn. Monty, Smitty och Skippy är några av de smeknamn jag minns. Dessa varierades och upprepades in absurdum, och för den trogne tittaren var det lekfulla käbblet och de gulliga smeknamnen en typ av referenshumor som gjorde helheten till något större än summan av de fåniga namnen. Idag står allt det i ett annat ljus. Det är svårt att minnas klassiska inslag som ”Know your cuts of meat” utan att dränkas av birakillarna som på Youtube lägger höhö-kommentarer av typen: ”Remember when he would call her skippy? Probably a sex name for her lol letterman is the man!!!!!!”

Hold on Gudrun, I’m coming!

Sven Elfström: kulturelitistisk industriarbetare?

Skrev för några dagar sen en text om hur märkligt det var att vi brittsommaren 2009 kulturdebatterade Hägglund och Ankan. Men tappade liksom sugen och orkade aldrig trycka på publicera.

Tipsar istället om festivalen Avant09 som i år har fokus på amatörfilm. Den som beger sig till Karlstad kan bland annat ta del av ett retrospektiv över den värmländske filmaren Sven Elfström: ”Sven har varit industriarbetare till vardags men på kvällar och helger har han varit filmare, författare och konstnär”. Ska vi gissa att den meningen sätter myror i huvudet på Hägglund? En herre som hängde med verklighetens folk på vardagarna för att på helgerna sadla om till kulturelit…