Lite kort om Louis C.K. och lite längre om Jimmy McGovern

At the heart of the drama is my belief in the sanctity of life.
Jimmy McGovern

Jag vill tacka Louis C.K. och Jimmy McGovern för en insikt jag har nått fram till under årets senare hälft. Jag har skrattat till Louis och gråtit till Jimmy, men båda har de lärt mig en viktig sak om föräldraskapet.

För om jag skulle ge något råd till nyblivna föräldrar så skulle det vara att strunta i allt. Strunta i alla småsaker och råd om vilken kudde man ska använda, åkpåse, napp eller inte napp och så vidare – se bara till att hålla ditt barn vid liv. Det kan låta hårt, men jag tror det kan vara en frigörande insikt för småbarnsföräldrar. Barnen kommer ändå inte minnas något av det du gör för dem under dessa år.  Sorgligt, som allt som har att göra med tidens gång att göra, men också sant. Och det är just dessa ingredienser som gör Louis C.K. till en så fantastisk komiker. Om man ser förbi Louis vulgära sida så finns sorgen och sanningen alltid där i hans material. I hans senaste stå upp-special Live at the Beacon Theater lät det bland annat så här när han pratade om sina två döttrar:

”When they were babies I didn’t really relate to them because they were babies. A baby is not gonna be remembering shit that happened to it. If you have a baby – keep it alive and then enjoy yourselves. But really, it’s not gonna matter. A baby is not accumulating anything, it’s like an Etch A Sketch that you shake everyday. You can go up to a baby and say: fuck you baby! You can do that everyday, it wouldn’t matter.”

Och innan ni går igång om barnpsykologi, anknytningsteori och yada yada yada så är det väl bäst att tillägga att han avslutade den här delen av monologen med orden: ”Well, they’ll grow up with a general sadness inside, but they won’t actually remember why.”

Jag tycker det är fruktansvärt roligt. För att han säger det efter en tankepaus som är precis lagom lång. För att det är sant och lite sorgligt. När Louis talar om att barnuppfostran, i sin mest basala form, är att ta hand om någon som ”you have to make not die” är det förstås tillspetsat och just därför också roligt. Men som all bra humor är det, när man tänker på det, egentligen inte alls rolig. Det är bara sant.

När Louis C.K. pratar om små barns naturliga minnesluckor är det roligt. När Jimmy McGovern gör det är det förödande sorgligt. Alla serier som McGovern skriver manus till rör sig mer eller mindre kring samma teman och i samma miljöer. Det handlar om skuld (i religiös, moralisk och ekonomisk mening) i brittisk arbetarklass. Hans senaste serie Accused består av sex fristående delar där han i varje avsnitt skildrar vanliga människor som genom olyckliga omständigheter plötsligt anklagas för grova brott.

Den scen som grep mig och som relaterar till små barns oförmåga att forma minnen dök upp i avsnitt tre. Pappan till en son som nyligen förolyckats i en arbetsplatsolycka pratar med sin fru om hur han brukade tänka att det upp till det att sonen fyllde fem år inte fanns några skäl att skapa fina minnen. Men att allt han gjort sedan sonen fyllde fem på ett eller annat sätt syftat till just detta, att skapa fina minnen för sonen, hustrun och för honom själv. Det han känner nu, när sonen plötsligt tagits ifrån dem, är att någon har lurat honom och sonen på de där minnena.

Till saken hör att det är chefens slarv på arbetsplatsen som orsakat sonens död. Vi får därför följa en story där maktanalysen ligger inbäddad med sorgen under hela avsnittet. Det är så här han jobbar, Jimmy. Han skriver tillskruvade scenarion men laddar dem med en vardaglig närhet som är knäckande.

I del ett av serien var det slutscenen som grep mig hårdast. Där har en rörmokare hamnat i en ekonomisk knipa och utsatt sig för fara genom att ha tagit (knark)pengar som inte var hans. I den scen jag tänker på har polisen hunnit ifatt och är på väg att hämta honom under dotterns pågående bröllop.  Trots den otrohetsaffär som mannen har haft, och de samtal vi har hört honom föra om tvåsamhetens omöjlighet, tror vi honom när hans hustru ovetandes om otrohetsaffären frågar om han han älskar henne och han, efter en lång paus, med förvånat ansiktsuttryck svarar: ”Yes I do.”

För han har precis insett det. Han gjorde det bara alldeles för sent. Den här scenen grep mig på ett sätt som normalt bara filmer av Yasujiro Ozu eller Douglas Sirk kan göra. Det är starkt att skapa den här känslan, att få en nött fras som ”I love you” att betyda så mycket i en tid då alla säger att avsaknaden av naturligt hinder för kärleken gör det svårt att skapa starka kärlekshistorier. Kärleken är visserligen inte huvudspåret i avsnittet, men den biter sig fast.

I avsnitt fyra är kärleken än mer solkig. Vi följer en taxichaufför som även han är på botten ekonomiskt. Han utnyttjar en kunds förtroende och gör inbrott i hennes hus. Förutom att stjäla ett halsband till sin dotter ser vi honom gå omkring i brottsoffrets lägenhet. Och jag vet inte om vi sett en så kärleksfull inbrottstjuv sedan Wong Kar-wais Chungking Express. Han sitter i brottsoffrets kök, tar upp hennes Ipod, lyssnar på hennes favoritmusik medan han längtansfullt tittar på de fotografier som sitter på kylskåpsdörren och skvallrar om ett lyckligt liv som han önskar vore hans.

Det är väldigt fint, och väldigt sorgligt.

Jimmy McGovern vet hur man skapar den här närheten. Han är en mästare på att skildra sociala orättvisor från den lilla människans perspektiv. Han målar upp en fresk över samtiden och man förstår hela tiden vad han vill säga. På ett sätt är det skrivet med väldigt stora bokstäver, men det blir märkligt nog sällan störande övertydligt. Det finns en lätthet och en äkthet i tonträffen som är enastående, trots att stämningen är dystopisk finns det alltid en värme i grunden. Det är synd om människorna i McGoverns serier, men det finns också en närhet och värme dem emellan.

Vill ni läsa mer om serien och Jimmy McGoverns tematik kan jag rekommendera Kjell Häglunds text från tidigare i år. Men framför allt tycker jag att ni ska skynda er att se serien medan den fortfarande ligger ute på SVT Play.

Svart måndag

I don’t want to die. I don’t want those I love to die. Yet I know I am going to die. And I know that those I love will die. That makes life absurd.

Jag citerar ur minnet och vet inte vem citatet ska tillskrivas. Men det är knappast en slump att det har fastnat i mitt minne. Jag hörde orden i en dokumentär om Woody Allen som jag såg i veckan. En bra dokumentär i en dålig vecka. En vecka som började med att jag besökte min arbetsplats. Därefter gick det bara utför.

Jag är föräldraledig, så det var roligt att återse mina kollegor. Min dotter var kanske inte på sitt allra bästa humör, men jag hann ändå växla några ord med folk jag har saknat. Bland annat berättade M att hennes hund hade blivit överkörd. Eftersom jag tycker mycket om M blev jag orolig, men det visade sig att hunden hade klarat sig förhållandevis bra.

Vi pratade ändå om den oro man känna för de små. M ställde den där retoriska frågan som inte är någon retorisk fråga. Ni vet, den som inte har något givet svar som andra retoriska frågor, men där alla ändå vet vilket svar som förväntas. Det är bara det att det verkar så i grunden oförnuftigt att man tvekar.

Fråga: Hur vågar man skaffa barn när man vet att man kommer att leva med oron resten av livet?

Frågan fick aldrig något svar där på arbetsplatsen. Jag tog min trötta dotter under armen och gick hem. Där sov hon länge, och när hon vaknade var hon som en ny liten människa. Vi åt lunch med god aptit och sedan lekte vi tillsammans. Hon skrattade så där som bara ett barn kan göra, och där och då älskade jag henne mer än någonsin. Därefter reste jag mig upp, tog henne i famnen och började gå mot badrummet för att byta hennes blöja. Utan att veta att den där oron med stort O snart skulle komma att sättas på svåra prov…

För jag föll. Med min dotter i famnen. Från att ha varit i den mest skyddade miljön, en förälders famn, slog hon ansikte och överkropp mot ett hårt golv. Efter fallet hade hon ont och kunde inte röra sig som vanligt. Vi åkte förstås raka vägen till barnsjukhuset, där läkaren klämde och kände och därefter ”frikände” oss. Men hemma kom oron tillbaka. För hon kunde fortfarande varken sitta utan smärta eller röra sig framåt med sin patenterade hasa-på-golvet-teknik. Liknelsen haltande-hund-med-skadat-ben dök upp i mitt huvud, och mitt hjärta gick i tusen bitar av att tvingas se henne så.

För att jag göra en lång historia kort så ledde oro, brist på tillfrisknande och en remiss från en husläkare (som alltså inte ville ”frikänna”) till en ny vända till barnsjukhuset senare under veckan. Efter en grundlig genomgång med ultraljud, röntgen och så vidare hittades inga frakturer, inflammationer eller andra fel. Bara en lite öm och omtumlad tjej som skulle ges extra kärlek och extra värktabletter.

I dag vet vi alltså att hon kommer att bli bra. Jag är dock inte säker på att jag själv kommer att bli helt återställd. Astrid Lindgrens barnsjukhus tog hårt på mig. Varje gång ett nytt barn kom in genom dörrarna högg det till i mitt hjärta.

Det är en plats som gör dig rädd för livet. Du vill gå i ide. Samla alla dina nära och kära, låsa in er och kasta bort nyckeln. Ingen kommer ut, inga faror kommer in.

Men det är för sent för det nu.

För även om jag efter fallet håller henne extra hårt och nära intill, så vet jag ju att jag kommer att tappa henne igen. Om inte i direkt fysisk mening, så i metaforisk. Och det gör livet absurt.

Sentimentaliteten

I början av det här året fick Glen Campbell diagnosen Alzheimers sjukdom. Han beslöt sig för att spela in ett sista album innan karriären och allt annat går förlorat. Öppningsspåret från den skivan har jag spelat om och om igen under veckan som har gått. Den klockar in på under två minuter, men Glen sjunger under den tiden ord som kommer att räcka i en evighet. Jag blir oerhört gripen.

Men jag vet samtidigt att det kan finnas människor som tycker att låten är för sentimental för deras smak. Jag vet också att jag har svårt att respektera dessa människor, och att det är något jag måste jobba med…

Lika hård är jag inte när jag sätter mig till doms över de som ogillar sentimentaliteten i John Lewis nya reklamfilm. Jag kan förstå om man stör sig på den gulliga ungen och den The Smiths-cover som ligger som ett mysigt ljudtäcke över allting.  Om sanningen ska fram borde jag själv känna likadant. Men jag kan inte argumentera mot mina tårar. När de faller längs min kind mot slutet av denna oerhört välgjorda reklamfilm har det inget med nedsmutsningen av The Smiths att göra. Det är mer tårar a la Douglas Sirk-tittande som faller. För gud så jag älskar den – sentimentaliteten!

Genier inifrån

Häromdan blev jag sugen på att se om Genius within: the inner life of Glenn Gould. Men redan några minuter in i dokumentären om det egensinniga pianogeniet tryckte jag på paus – för hade jag inte precis nyss sett den här filmen? Jag fortsatte att titta och förstod snart vad det var som skapade den dokumentära déjà vu-känslan. Det var ett annat nordamerikanskt geni och ego som låg och spökade.

Bobby Fischer against the world använder ett liknande bildspråk för att porträttera ännu en man som var bra på en sak och kass på allt annat. Både Bobby och Glenn var excentriker som var svåra, om inte omöjliga, att leva med. Men de hade en uttalad dragningskraft på alla i omgivningen. Det här får mig att fundera på om dragningskraften och det excentriska måste bockas av innan genistämpeln kan plockas fram? Eller räcker det med att man har förmågan? Förmodligen inte. Filosofen Mark Kingswell säger till exempel så här i dokumentären om Gould:

”Why do people all over the world find themselves drawn to Gould? It’s not just ’cause he was a great player. It’s because his life is itself a performance that people can’t take their eyes away from.”

Båda ovan nämnda dokumentärer hade gissningsvis inte blivit lika fascinerande om man undvikit genikulten. Men det betyder inte att det är omöjligt. Letar ni efter efter ett geniporträtt som tillåter det skildrade en ömhet bortom myten så ska ni slå på SVT2 i kväll. Då visar K Special en av det här årtusendets två bästa musikdokumentärer (den andra är Arvo Pärt: 24 Preludes for a Fugue)

Wild Combination: a portrait of Arthur Russell skildrar hur människan och musikern Arthur Russell byggde broar mellan avantgardet och populärmusiken. Arthur var förstås inte heller som alla andra, och hade svårt att kommunicera med människor. Men regissören Matt Wolf lyckas hålla sig borta från de värsta kufklichéerna och skildrar Arthurs relationer kärleksfullt. Det är en film som är till bredden fylld av ömhet – till musiken, till Arthur och till de som befann sig i hans närhet. Inget är så gripande som när de närmast sörjande, pojkvännen Tom och Arthurs föräldrar, pratar om hur de möttes för första gången vid Arthurs dödsbädd. Arthurs föräldrar var lantisarna från Iowa som fått reda på att Arthur var gay av misstag, Tom bögen från downtown Manhattan som knappt träffat Arthurs föräldrar förut. Det de berättar om det mötet på sjukhuset får mina tårar att falla varje gång. Den berättelsen gör på något vis hans melodier ännu vackrare. Den bygger, om ni så vill, myten.

Blev det inte mer än så här?

Jag gav bort två biljetter till genrepet av en nyskriven pjäs i födelsedagspresent. Oroade mig länge för att den inte skulle vara bra. Men min oro var obefogad. Dels så kunde födelsedagsbarnet inte gå själv på grund av sjukdom, dels så var pjäsen väldigt bra.

Blev det inte mer än så här? är skriven och regisserad av Jonna Nordenskiöld, och rör sig smidigt in och ut i parförhållandets återvändsgränder. Det är en slags tragikomisk romkom och påminner om Peter Dalles miniklassiker Ogifta par – en film som skiljer sig. Men det som är roligt är att man känner att den gör sig bäst på teaterscenen. Scenografin innehåller i all sin enkelhet ett antal fiffiga lösningar och rollfigurernas avskalade kläder fyller en viktig funktion och passar texten perfekt.

Pjäsen rör sig kanske aldrig ut mot några bråda djup, men i de grunda vattnen simmar den som fisken i vattnet. Avsaknaden av djup är för övrigt inget jag håller emot pjäsen. Tvärtom. Jag har saknat den här typen av teater just för att jag vet att det är så svårt att få till. Och de försök jag har sett i den här riktningen har ofta fallit platt.

”Jag vill göra en absurt rolig tragedi om hur det är att vara mellan 30 och 40.” Så beskrev Jonna Nordenskiöld sitt kommande projekt redan för fyra år sedan. Jag kan konstatera att projektet har lyckats, och att hon med Blev det inte mer än så här? har skapat en vuxenpjäs som svänger på alla plan.

Gå och se!

Uppdatering: Lars Ring är ljummen i sin recension. Att en av Sveriges främsta teaterkritiker ger Elsie Johanssons usla Hjärterhus godkänt men dissar en komedi för att den bygger på ”fördomar och formler” är talande. Jag kommer nog aldrig bli klok på teater(folk).

A fall classic

Om mina antiimperialistiska vänner visste hur ofta min dotter utsatts för den amerikanska nationalsången de senaste dagarna skulle de nog må lite illa. I drygt två veckor har hon otaliga gånger sneglat mot TV-skärmen och sett stjärnbaneret och hört The Star-Spangled Banner inleda varje slutspelsmatch. Men antiimperialisterna kan snart andas ut. Nu är det slut på indoktrineringen för den här gången. Nu återstår bara en match och en nationalsång. Om några timmar avgörs baseballfinalen World Series i en ovanlig sjunde och avgörande match.

Det är mycket som står på spel. Men det där runtomkring är också viktigt. Som just sjungandet av nationalsången. Det är en av ingredienserna som gör en baseballfinal till den ikoniska representation den faktiskt är. I slutspelet har vi hittills hört och sett den framföras av allt från The Queen of Soul (Aretha Franklin) till The Queen of Tweepulsive indie films (Zooey Deschanel). I går var det nygamla R&B-croonern Joes tur. Han sjöng den kanske stiligast av alla. Enkelt, värdigt och väldigt, väldigt smooth. Med Deschanel är det en annan femma. Hennes framförande sågas här i en underhållande genomgång av fina nationalsångsinsatser genom åren.

Det här är den andra säsongen jag följer spelet i major leagues. Förra säsongen såg jag någon enstaka match i grundserien, ett par stycken i slutspelet och ungefär hälften av själva finalen. I år har jag sett en hel del matcher i grundserien, ganska många under slutspelet och har suttit bänkad framför alla sex matcher i World Series. Jag börjar förstå det här spelet nu, och jag har haft tur. För den här säsongen har innehållit några ovanligt gastkramande moment. De som varit med och följt spelet länge rankar till exempel gårdagens match som en av de bästa och mest spännande som spelats. Jag kan inte uttala mig om det – jag vet bara att jag satt som på nålar när St. Louis Cardinals gång på gång kom tillbaka från underläge mot Texas Rangers och till sist vann i förlängningen.

Ni kanske tycker jag koketterar med mitt nyfunna baseballintresse? Jag lovar att det är äkta känslor. Jag har inget att vinna på det här. Ingen runtomkring mig att prata med. Ändå följer jag spelet med stort intresse. Jag börjar förstå de mer intrikata taktiska elementen i spelet. Och då kan det bli en riktig fest att följa en baseballmatch. Men det är inte nödvändigt. Vilket nog är det jag uppskattar mest med sporten. Att den funkar på så många nivåer. Man kan följa den lite lojt eller följa varje spelsekvens maniskt i dryga tre timmar. Det är en sport som är gjord för och av statistik, men i slutändan kan en match avgöras på ett felbeslut av någon spelare eller en chansning från slagmannen. Det är allt det där som man ser på ytan, men bakom alla home runs döljer det sig så mycket mer.

Om sisådär sex timmar vet vi hur 2011 års World Series avgjordes. Och vem som sjöng nationalsången.

Mer av samma

Min dotter tjuter av glädje när jag spelar öppningslåten på Tom Waits nya skiva. Själv kanske jag inte direkt tjuter, men jag är oväntat förtjust. Brukar ju normalt skippa de brötigare uptempolåtarna, men här flyter lyssnandet smidigt under hela fullängdaren.

Frågar mig försiktigt om Waits känts så här relevant på länge. Men jag tar genast tillbaka den frågeställningen. För det är nog bara jag som råkar vara på rätt humör. Tom Waits är ju den han alltid har varit. Vilket den eminente Everett True slår fast i en recension, som mer är en recension av recensionerna. Kritik av kritiken alltså. Sånt går alltid hem hos mig.

Jag tar genast till mig och stryker ordet brötig ovan…

Kärlek på film

Jag ser om It happened one night. Det är en en av den romantiska filmkomedins milstolpar, men jag finner den först lite kall och trög i starten. Slås mest av av hur stor del av filmen som utspelar sig på en långfärdsbuss. Men eftersom jag tror att helvetet på jorden mycket väl kan finnas på en långfärdsbuss gör jag tummen upp – det är ett alldeles strålande val av spelplats för en filmkomedi. Filmen och komiken får dock upp farten mot andra halvan, och då har Claudette Colbert och Clark Gable redan har lämnat bussen. Där utanför hinner de med en massa roliga scener, men den här är ändå finast:

 

 

Kärleken mellan Colbert och Gable hamnar i och för sig i bakvattnet om man jämför med den som finns i Max Ophüls Letters from an unknown woman. Den filmen såg för första gången häromveckan, och den innehåller en kärlek av ett helt annat slag. En besatt kärlek som jag tror få är mäktiga. Vilket är tur, för den fungerar aldrig i verkligheten och sällan ens på film. Men förbannat fin film blir det! Melodram när den är som bäst helt enkelt (Psst: Louis Jourdan är en träbock, men det gör inte så mycket eftersom Joan Fontaine är så bra).

 

Modigt?

Många prisar Pernilla August för hennes ärlighet som skådespelerska. Jag hör inte till dem. Jag har alltid tyckt att hon snarare signalerar falskhet. Både när hon spelar roller som skådespelerska, men även när hon i rollen som skådespelerska deltar i offentligheten. Många menade att hennes känslomässiga tacktal lyfte årets Guldbaggegala. Att det var äkta, fint och ärligt. Själv rös jag av helt andra anledningar.

I går var det så dags igen. Augusts regidebut Svinalängorna tilldelades Nordiska Rådets filmpris, och det i sig är det inget att säga om. Men där fanns något i Augusts tacktal som jag, i vanlig ordning, reagerade på. Utöver de vanliga tillkämpade känsloutspelen var det något i ordvalet något som störde mig. Det var ett skolexempel på hur en kulturutövare kan kidnappa ett ord och helt tömma det på innehåll och mening. Det sker genom ett högtravande uttryck och ett distanslöst förhållningssätt.

Om ni vill titta på vad jag menar kan ni göra det i det här klippet från Kulturnyheterna på SVT Play. Om ni inte orkar titta följer nu en transkription (och tänk på att hon har slutna ögon och betonar ordet so där mot slutet):

”Then of course Susanna Alakoski, who wrote the book and gave us the opportunity to do what we wanna do with the novel. And that was so brave of her.”

Modigt? Känn på ordet och sammanhanget. Känner ni hur det devalverar ordets innebörd? Ni vet liksom jag vad som är modigt. Det finns en massa folk som gör modiga saker varje dag. Men att sälja filmrättigheterna till en bästsäljarroman och låta andra personer filma av det man har skrivit hör inte nödvändigtvis dit.

[Wordpress verkar inte tillåta att man bäddar in klipp från SVT Play. Avslutar därför i stället med att bädda in en intervju från årets Guldbaggegala. Det hyllade tacktalet hittar jag tyvärr inte.]

Dålig stil

Säga vad man vill om Ann Heberlein. Men det Lasse Johansson gör i den här intervjun är inte ok. Jag har hört honom vara otrevligt raljant i intervjuer tidigare, men här går han över gränsen. Det går att ha en kritisk hållning utan att vara självgod och dryg. Johansson misslyckas å det grövsta.