Modigt?

Många prisar Pernilla August för hennes ärlighet som skådespelerska. Jag hör inte till dem. Jag har alltid tyckt att hon snarare signalerar falskhet. Både när hon spelar roller som skådespelerska, men även när hon i rollen som skådespelerska deltar i offentligheten. Många menade att hennes känslomässiga tacktal lyfte årets Guldbaggegala. Att det var äkta, fint och ärligt. Själv rös jag av helt andra anledningar.

I går var det så dags igen. Augusts regidebut Svinalängorna tilldelades Nordiska Rådets filmpris, och det i sig är det inget att säga om. Men där fanns något i Augusts tacktal som jag, i vanlig ordning, reagerade på. Utöver de vanliga tillkämpade känsloutspelen var det något i ordvalet något som störde mig. Det var ett skolexempel på hur en kulturutövare kan kidnappa ett ord och helt tömma det på innehåll och mening. Det sker genom ett högtravande uttryck och ett distanslöst förhållningssätt.

Om ni vill titta på vad jag menar kan ni göra det i det här klippet från Kulturnyheterna på SVT Play. Om ni inte orkar titta följer nu en transkription (och tänk på att hon har slutna ögon och betonar ordet so där mot slutet):

“Then of course Susanna Alakoski, who wrote the book and gave us the opportunity to do what we wanna do with the novel. And that was so brave of her.”

Modigt? Känn på ordet och sammanhanget. Känner ni hur det devalverar ordets innebörd? Ni vet liksom jag vad som är modigt. Det finns en massa folk som gör modiga saker varje dag. Men att sälja filmrättigheterna till en bästsäljarroman och låta andra personer filma av det man har skrivit hör inte nödvändigtvis dit.

[Wordpress verkar inte tillåta att man bäddar in klipp från SVT Play. Avslutar därför i stället med att bädda in en intervju från årets Guldbaggegala. Det hyllade tacktalet hittar jag tyvärr inte.]