A fall classic

Om mina antiimperialistiska vänner visste hur ofta min dotter utsatts för den amerikanska nationalsången de senaste dagarna skulle de nog må lite illa. I drygt två veckor har hon otaliga gånger sneglat mot TV-skärmen och sett stjärnbaneret och hört The Star-Spangled Banner inleda varje slutspelsmatch. Men antiimperialisterna kan snart andas ut. Nu är det slut på indoktrineringen för den här gången. Nu återstår bara en match och en nationalsång. Om några timmar avgörs baseballfinalen World Series i en ovanlig sjunde och avgörande match.

Det är mycket som står på spel. Men det där runtomkring är också viktigt. Som just sjungandet av nationalsången. Det är en av ingredienserna som gör en baseballfinal till den ikoniska representation den faktiskt är. I slutspelet har vi hittills hört och sett den framföras av allt från The Queen of Soul (Aretha Franklin) till The Queen of Tweepulsive indie films (Zooey Deschanel). I går var det nygamla R&B-croonern Joes tur. Han sjöng den kanske stiligast av alla. Enkelt, värdigt och väldigt, väldigt smooth. Med Deschanel är det en annan femma. Hennes framförande sågas här i en underhållande genomgång av fina nationalsångsinsatser genom åren.

Det här är den andra säsongen jag följer spelet i major leagues. Förra säsongen såg jag någon enstaka match i grundserien, ett par stycken i slutspelet och ungefär hälften av själva finalen. I år har jag sett en hel del matcher i grundserien, ganska många under slutspelet och har suttit bänkad framför alla sex matcher i World Series. Jag börjar förstå det här spelet nu, och jag har haft tur. För den här säsongen har innehållit några ovanligt gastkramande moment. De som varit med och följt spelet länge rankar till exempel gårdagens match som en av de bästa och mest spännande som spelats. Jag kan inte uttala mig om det – jag vet bara att jag satt som på nålar när St. Louis Cardinals gång på gång kom tillbaka från underläge mot Texas Rangers och till sist vann i förlängningen.

Ni kanske tycker jag koketterar med mitt nyfunna baseballintresse? Jag lovar att det är äkta känslor. Jag har inget att vinna på det här. Ingen runtomkring mig att prata med. Ändå följer jag spelet med stort intresse. Jag börjar förstå de mer intrikata taktiska elementen i spelet. Och då kan det bli en riktig fest att följa en baseballmatch. Men det är inte nödvändigt. Vilket nog är det jag uppskattar mest med sporten. Att den funkar på så många nivåer. Man kan följa den lite lojt eller följa varje spelsekvens maniskt i dryga tre timmar. Det är en sport som är gjord för och av statistik, men i slutändan kan en match avgöras på ett felbeslut av någon spelare eller en chansning från slagmannen. Det är allt det där som man ser på ytan, men bakom alla home runs döljer det sig så mycket mer.

Om sisådär sex timmar vet vi hur 2011 års World Series avgjordes. Och vem som sjöng nationalsången.