Genier inifrån

Häromdan blev jag sugen på att se om Genius within: the inner life of Glenn Gould. Men redan några minuter in i dokumentären om det egensinniga pianogeniet tryckte jag på paus – för hade jag inte precis nyss sett den här filmen? Jag fortsatte att titta och förstod snart vad det var som skapade den dokumentära déjà vu-känslan. Det var ett annat nordamerikanskt geni och ego som låg och spökade.

Bobby Fischer against the world använder ett liknande bildspråk för att porträttera ännu en man som var bra på en sak och kass på allt annat. Både Bobby och Glenn var excentriker som var svåra, om inte omöjliga, att leva med. Men de hade en uttalad dragningskraft på alla i omgivningen. Det här får mig att fundera på om dragningskraften och det excentriska måste bockas av innan genistämpeln kan plockas fram? Eller räcker det med att man har förmågan? Förmodligen inte. Filosofen Mark Kingswell säger till exempel så här i dokumentären om Gould:

“Why do people all over the world find themselves drawn to Gould? It’s not just ’cause he was a great player. It’s because his life is itself a performance that people can’t take their eyes away from.”

Båda ovan nämnda dokumentärer hade gissningsvis inte blivit lika fascinerande om man undvikit genikulten. Men det betyder inte att det är omöjligt. Letar ni efter efter ett geniporträtt som tillåter det skildrade en ömhet bortom myten så ska ni slå på SVT2 i kväll. Då visar K Special en av det här årtusendets två bästa musikdokumentärer (den andra är Arvo Pärt: 24 Preludes for a Fugue)

Wild Combination: a portrait of Arthur Russell skildrar hur människan och musikern Arthur Russell byggde broar mellan avantgardet och populärmusiken. Arthur var förstås inte heller som alla andra, och hade svårt att kommunicera med människor. Men regissören Matt Wolf lyckas hålla sig borta från de värsta kufklichéerna och skildrar Arthurs relationer kärleksfullt. Det är en film som är till bredden fylld av ömhet – till musiken, till Arthur och till de som befann sig i hans närhet. Inget är så gripande som när de närmast sörjande, pojkvännen Tom och Arthurs föräldrar, pratar om hur de möttes för första gången vid Arthurs dödsbädd. Arthurs föräldrar var lantisarna från Iowa som fått reda på att Arthur var gay av misstag, Tom bögen från downtown Manhattan som knappt träffat Arthurs föräldrar förut. Det de berättar om det mötet på sjukhuset får mina tårar att falla varje gång. Den berättelsen gör på något vis hans melodier ännu vackrare. Den bygger, om ni så vill, myten.