Sentimentaliteten

I början av det här året fick Glen Campbell diagnosen Alzheimers sjukdom. Han beslöt sig för att spela in ett sista album innan karriären och allt annat går förlorat. Öppningsspåret från den skivan har jag spelat om och om igen under veckan som har gått. Den klockar in på under två minuter, men Glen sjunger under den tiden ord som kommer att räcka i en evighet. Jag blir oerhört gripen.

Men jag vet samtidigt att det kan finnas människor som tycker att låten är för sentimental för deras smak. Jag vet också att jag har svårt att respektera dessa människor, och att det är något jag måste jobba med…

Lika hård är jag inte när jag sätter mig till doms över de som ogillar sentimentaliteten i John Lewis nya reklamfilm. Jag kan förstå om man stör sig på den gulliga ungen och den The Smiths-cover som ligger som ett mysigt ljudtäcke över allting.  Om sanningen ska fram borde jag själv känna likadant. Men jag kan inte argumentera mot mina tårar. När de faller längs min kind mot slutet av denna oerhört välgjorda reklamfilm har det inget med nedsmutsningen av The Smiths att göra. Det är mer tårar a la Douglas Sirk-tittande som faller. För gud så jag älskar den – sentimentaliteten!