Svart måndag

I don’t want to die. I don’t want those I love to die. Yet I know I am going to die. And I know that those I love will die. That makes life absurd.

Jag citerar ur minnet och vet inte vem citatet ska tillskrivas. Men det är knappast en slump att det har fastnat i mitt minne. Jag hörde orden i en dokumentär om Woody Allen som jag såg i veckan. En bra dokumentär i en dålig vecka. En vecka som började med att jag besökte min arbetsplats. Därefter gick det bara utför.

Jag är föräldraledig, så det var roligt att återse mina kollegor. Min dotter var kanske inte på sitt allra bästa humör, men jag hann ändå växla några ord med folk jag har saknat. Bland annat berättade M att hennes hund hade blivit överkörd. Eftersom jag tycker mycket om M blev jag orolig, men det visade sig att hunden hade klarat sig förhållandevis bra.

Vi pratade ändå om den oro man känna för de små. M ställde den där retoriska frågan som inte är någon retorisk fråga. Ni vet, den som inte har något givet svar som andra retoriska frågor, men där alla ändå vet vilket svar som förväntas. Det är bara det att det verkar så i grunden oförnuftigt att man tvekar.

Fråga: Hur vågar man skaffa barn när man vet att man kommer att leva med oron resten av livet?

Frågan fick aldrig något svar där på arbetsplatsen. Jag tog min trötta dotter under armen och gick hem. Där sov hon länge, och när hon vaknade var hon som en ny liten människa. Vi åt lunch med god aptit och sedan lekte vi tillsammans. Hon skrattade så där som bara ett barn kan göra, och där och då älskade jag henne mer än någonsin. Därefter reste jag mig upp, tog henne i famnen och började gå mot badrummet för att byta hennes blöja. Utan att veta att den där oron med stort O snart skulle komma att sättas på svåra prov…

För jag föll. Med min dotter i famnen. Från att ha varit i den mest skyddade miljön, en förälders famn, slog hon ansikte och överkropp mot ett hårt golv. Efter fallet hade hon ont och kunde inte röra sig som vanligt. Vi åkte förstås raka vägen till barnsjukhuset, där läkaren klämde och kände och därefter “frikände” oss. Men hemma kom oron tillbaka. För hon kunde fortfarande varken sitta utan smärta eller röra sig framåt med sin patenterade hasa-på-golvet-teknik. Liknelsen haltande-hund-med-skadat-ben dök upp i mitt huvud, och mitt hjärta gick i tusen bitar av att tvingas se henne så.

För att jag göra en lång historia kort så ledde oro, brist på tillfrisknande och en remiss från en husläkare (som alltså inte ville “frikänna”) till en ny vända till barnsjukhuset senare under veckan. Efter en grundlig genomgång med ultraljud, röntgen och så vidare hittades inga frakturer, inflammationer eller andra fel. Bara en lite öm och omtumlad tjej som skulle ges extra kärlek och extra värktabletter.

I dag vet vi alltså att hon kommer att bli bra. Jag är dock inte säker på att jag själv kommer att bli helt återställd. Astrid Lindgrens barnsjukhus tog hårt på mig. Varje gång ett nytt barn kom in genom dörrarna högg det till i mitt hjärta.

Det är en plats som gör dig rädd för livet. Du vill gå i ide. Samla alla dina nära och kära, låsa in er och kasta bort nyckeln. Ingen kommer ut, inga faror kommer in.

Men det är för sent för det nu.

För även om jag efter fallet håller henne extra hårt och nära intill, så vet jag ju att jag kommer att tappa henne igen. Om inte i direkt fysisk mening, så i metaforisk. Och det gör livet absurt.