Lite kort om Louis C.K. och lite längre om Jimmy McGovern

At the heart of the drama is my belief in the sanctity of life.
Jimmy McGovern

Jag vill tacka Louis C.K. och Jimmy McGovern för en insikt jag har nått fram till under årets senare hälft. Jag har skrattat till Louis och gråtit till Jimmy, men båda har de lärt mig en viktig sak om föräldraskapet.

För om jag skulle ge något råd till nyblivna föräldrar så skulle det vara att strunta i allt. Strunta i alla småsaker och råd om vilken kudde man ska använda, åkpåse, napp eller inte napp och så vidare – se bara till att hålla ditt barn vid liv. Det kan låta hårt, men jag tror det kan vara en frigörande insikt för småbarnsföräldrar. Barnen kommer ändå inte minnas något av det du gör för dem under dessa år.  Sorgligt, som allt som har att göra med tidens gång att göra, men också sant. Och det är just dessa ingredienser som gör Louis C.K. till en så fantastisk komiker. Om man ser förbi Louis vulgära sida så finns sorgen och sanningen alltid där i hans material. I hans senaste stå upp-special Live at the Beacon Theater lät det bland annat så här när han pratade om sina två döttrar:

“When they were babies I didn’t really relate to them because they were babies. A baby is not gonna be remembering shit that happened to it. If you have a baby – keep it alive and then enjoy yourselves. But really, it’s not gonna matter. A baby is not accumulating anything, it’s like an Etch A Sketch that you shake everyday. You can go up to a baby and say: fuck you baby! You can do that everyday, it wouldn’t matter.”

Och innan ni går igång om barnpsykologi, anknytningsteori och yada yada yada så är det väl bäst att tillägga att han avslutade den här delen av monologen med orden: “Well, they’ll grow up with a general sadness inside, but they won’t actually remember why.”

Jag tycker det är fruktansvärt roligt. För att han säger det efter en tankepaus som är precis lagom lång. För att det är sant och lite sorgligt. När Louis talar om att barnuppfostran, i sin mest basala form, är att ta hand om någon som ”you have to make not die” är det förstås tillspetsat och just därför också roligt. Men som all bra humor är det, när man tänker på det, egentligen inte alls rolig. Det är bara sant.

När Louis C.K. pratar om små barns naturliga minnesluckor är det roligt. När Jimmy McGovern gör det är det förödande sorgligt. Alla serier som McGovern skriver manus till rör sig mer eller mindre kring samma teman och i samma miljöer. Det handlar om skuld (i religiös, moralisk och ekonomisk mening) i brittisk arbetarklass. Hans senaste serie Accused består av sex fristående delar där han i varje avsnitt skildrar vanliga människor som genom olyckliga omständigheter plötsligt anklagas för grova brott.

Den scen som grep mig och som relaterar till små barns oförmåga att forma minnen dök upp i avsnitt tre. Pappan till en son som nyligen förolyckats i en arbetsplatsolycka pratar med sin fru om hur han brukade tänka att det upp till det att sonen fyllde fem år inte fanns några skäl att skapa fina minnen. Men att allt han gjort sedan sonen fyllde fem på ett eller annat sätt syftat till just detta, att skapa fina minnen för sonen, hustrun och för honom själv. Det han känner nu, när sonen plötsligt tagits ifrån dem, är att någon har lurat honom och sonen på de där minnena.

Till saken hör att det är chefens slarv på arbetsplatsen som orsakat sonens död. Vi får därför följa en story där maktanalysen ligger inbäddad med sorgen under hela avsnittet. Det är så här han jobbar, Jimmy. Han skriver tillskruvade scenarion men laddar dem med en vardaglig närhet som är knäckande.

I del ett av serien var det slutscenen som grep mig hårdast. Där har en rörmokare hamnat i en ekonomisk knipa och utsatt sig för fara genom att ha tagit (knark)pengar som inte var hans. I den scen jag tänker på har polisen hunnit ifatt och är på väg att hämta honom under dotterns pågående bröllop.  Trots den otrohetsaffär som mannen har haft, och de samtal vi har hört honom föra om tvåsamhetens omöjlighet, tror vi honom när hans hustru ovetandes om otrohetsaffären frågar om han han älskar henne och han, efter en lång paus, med förvånat ansiktsuttryck svarar: ”Yes I do.”

För han har precis insett det. Han gjorde det bara alldeles för sent. Den här scenen grep mig på ett sätt som normalt bara filmer av Yasujiro Ozu eller Douglas Sirk kan göra. Det är starkt att skapa den här känslan, att få en nött fras som “I love you” att betyda så mycket i en tid då alla säger att avsaknaden av naturligt hinder för kärleken gör det svårt att skapa starka kärlekshistorier. Kärleken är visserligen inte huvudspåret i avsnittet, men den biter sig fast.

I avsnitt fyra är kärleken än mer solkig. Vi följer en taxichaufför som även han är på botten ekonomiskt. Han utnyttjar en kunds förtroende och gör inbrott i hennes hus. Förutom att stjäla ett halsband till sin dotter ser vi honom gå omkring i brottsoffrets lägenhet. Och jag vet inte om vi sett en så kärleksfull inbrottstjuv sedan Wong Kar-wais Chungking Express. Han sitter i brottsoffrets kök, tar upp hennes Ipod, lyssnar på hennes favoritmusik medan han längtansfullt tittar på de fotografier som sitter på kylskåpsdörren och skvallrar om ett lyckligt liv som han önskar vore hans.

Det är väldigt fint, och väldigt sorgligt.

Jimmy McGovern vet hur man skapar den här närheten. Han är en mästare på att skildra sociala orättvisor från den lilla människans perspektiv. Han målar upp en fresk över samtiden och man förstår hela tiden vad han vill säga. På ett sätt är det skrivet med väldigt stora bokstäver, men det blir märkligt nog sällan störande övertydligt. Det finns en lätthet och en äkthet i tonträffen som är enastående, trots att stämningen är dystopisk finns det alltid en värme i grunden. Det är synd om människorna i McGoverns serier, men det finns också en närhet och värme dem emellan.

Vill ni läsa mer om serien och Jimmy McGoverns tematik kan jag rekommendera Kjell Häglunds text från tidigare i år. Men framför allt tycker jag att ni ska skynda er att se serien medan den fortfarande ligger ute på SVT Play.